Jag skulle bara fråga om du vill ha mina jävla färger

För en stund sen pratade jag med en kompis som hakat på mina 10 minuter om dagen. I mitt huvud är dom 10 minutrarna inte tillräckligt långa för att man ska hinna bli frustrerad. Men där hade jag visst fel :) Min fina vän hinner bli frustrerad. Så vi pratade lite om det. Jag ska försöka förklara lite här ifall det finns fler som hakat på och är frustrerade.

Ofta har man en bild i huvudet på hur det man man vill rita/måla/skapa ska se ut. Man ser dom där fina färgerna och formerna i huvudet och så tittar man ner på sitt papper eller sin duk och ”Va fan?! Vad är det för sjuk 3-åring som har varit här och kladdat??!” Efter några nanosekunder kommer man på att det är en själv som har varit där och kladdat ihop den där gråbruna sörjan och så blir man sjukt frustrerad.

IMG_7512.jpeg

Här nånstans ringde min kompis och frågade om jag ville ha hennes jävla färger. Det blir ju bara skit! Det är ju inte ens roligt!!

Hur tråkigt det än låter så practise makes perfect – eller perfekt och perfekt. Vem bestämmer vad som är perfekt? Du eller din granne? Övning ger färdighet är väl ett bättre uttryck. Lika lite som att jag är en snickare bara för att jag har hammare och såg hemma, så är man inte bra på att rita och måla bara för att man har färger hemma. Nä, man måste ju använda dom också. Ofta. Och öva på att misslyckas. Det är väl en okej devis? Öva på att misslyckas.

Det är lite därför jag har tagit mig an utmaningen 10 minuter om dagen. Att ta sig tio minuter per dag på att prova olika tekniker och misslyckas är väl okej, det är ju bara tio minuter. Att öva på hur färgerna uppför sig och se hur fult eller fint det kan bli. Att prova på hur olika färger blir bredvid varandra. Att klippa och klistra in material i varandra utan att analysera för mycket innan. Blir det fult så blir det. Det kan också bli helt otippat superbra bara för att man vågat göra nåt man inte tänkt på. När jag sen är klar med mina tio minuter så lämnar jag det där. Hamnar jag i flow så fortsätter jag.

 Jag kan rabbla upp fler tips och trix på hur man tar sig igenom den kreativa processen och hamnar på andra sidan av sin frustration men det kommer bli en alldeles för lång text. Här kommer istället några sammanfattande punkter som jag kan utveckla vid ett senare tillfälle.

Den kreativa processen ser ut ungefär så här:
Åååå va spännande! Det ska bli så kul att måla! Läskigt med den där vita duken. Jag sätter en klutt här. Nej! Fel ställe och vad fult det blev! Jag målar på med lite mer färg för att piffa upp den. Shit! Nu blev det ju ännu fulare! Faaan! Grannens är ju mycket finare! Jag stryker på lite mer här… Bajskorv! Jag skiter i det här! Tar en arg promenad nånstans. Kommer tillbaka. Tar en ny färg och slafsar dit det på min skitbild, för så mycket fulare kan den ju inte bli. Meh! What?! Vad hände här?! Fabulous! På med lite guld! Woho! Åååå va kul! Ett mästerverk är skapat! Fan vad jag är bra! Den här ska jag rama in och sälja! Supernajs! Guld på tavlan och guld på mig! Jag ska bara lägga på lite, lite till här. Men va fan! Den blev ju skit! Kommando Zäta! Nähe det funkade inte på den här bajsmålningen.

Ungefär så är den kreativa processen – cirkulär – i evighetersevigheter. Det är lätt att glömma bort det när man är mitt i frustrationsfasen. Då är det lätt att slänga ihop färglådan och sen inte öppna upp den igen för man vet inte hur man ska komma förbi det.

Mitt sätt att komma förbi är att experimentera.
- Ha flera målningar på gång samtidigt så du inte hinner fokusera på en enda bild som får all uppmärksamhet och som blir för värdefull och viktig för dig.
- Ha alltid en fulmålning på gång bredvid. Den kan bli ett mästerverk.
- Måla med några få färger istället för att ha hela paletten full. Det gör det lite enklare.
- Klistra in saker, blanda olika media – akryl, akvarell, krita, tusch, blyerts i samma bild (Va, får man göra det? Blanda allt möjligt jox?!) But of course my darling! Vem stoppar dig? Du eller din granne?
- Och glöm inte att vila och pausa. Bilden behöver torka och du behöver mogna in i den.

Tänk tvärtom istället. Istället för att tvinga dina händer att göra den bilden du har i ditt huvud så tänk om du kunde öppna upp ditt huvud att ta emot bilden som dina händer gör. Det är helt okej att måla som en 12- eller 3-åring när man är 47. Asså. Jo. På riktigt. Om man var 12 när man slutade måla så är det inte så konstigt att man inte kommit längre trots att man är 47. Eller som Picasso sa: det tog ett helt liv för mig att måla som ett barn igen. Så var lite stolt över att du målar som en 12-åring. Då är du lite före Picasso.

Puss och kram. Behåll färgerna en stund till innan du skickar dom till mig. Kom ihåg att det måste bli fult innan det blir fint. Och ta en paus så ditt huvud hinner mogna in i bilden som dina händer gjort.