Jag skulle bara fråga om du vill ha mina jävla färger

För en stund sen pratade jag med en kompis som hakat på mina 10 minuter om dagen. I mitt huvud är dom 10 minutrarna inte tillräckligt långa för att man ska hinna bli frustrerad. Men där hade jag visst fel :) Min fina vän hinner bli frustrerad. Så vi pratade lite om det. Jag ska försöka förklara lite här ifall det finns fler som hakat på och är frustrerade.

Ofta har man en bild i huvudet på hur det man man vill rita/måla/skapa ska se ut. Man ser dom där fina färgerna och formerna i huvudet och så tittar man ner på sitt papper eller sin duk och ”Va fan?! Vad är det för sjuk 3-åring som har varit här och kladdat??!” Efter några nanosekunder kommer man på att det är en själv som har varit där och kladdat ihop den där gråbruna sörjan och så blir man sjukt frustrerad.

IMG_7512.jpeg

Här nånstans ringde min kompis och frågade om jag ville ha hennes jävla färger. Det blir ju bara skit! Det är ju inte ens roligt!!

Hur tråkigt det än låter så practise makes perfect – eller perfekt och perfekt. Vem bestämmer vad som är perfekt? Du eller din granne? Övning ger färdighet är väl ett bättre uttryck. Lika lite som att jag är en snickare bara för att jag har hammare och såg hemma, så är man inte bra på att rita och måla bara för att man har färger hemma. Nä, man måste ju använda dom också. Ofta. Och öva på att misslyckas. Det är väl en okej devis? Öva på att misslyckas.

Det är lite därför jag har tagit mig an utmaningen 10 minuter om dagen. Att ta sig tio minuter per dag på att prova olika tekniker och misslyckas är väl okej, det är ju bara tio minuter. Att öva på hur färgerna uppför sig och se hur fult eller fint det kan bli. Att prova på hur olika färger blir bredvid varandra. Att klippa och klistra in material i varandra utan att analysera för mycket innan. Blir det fult så blir det. Det kan också bli helt otippat superbra bara för att man vågat göra nåt man inte tänkt på. När jag sen är klar med mina tio minuter så lämnar jag det där. Hamnar jag i flow så fortsätter jag.

 Jag kan rabbla upp fler tips och trix på hur man tar sig igenom den kreativa processen och hamnar på andra sidan av sin frustration men det kommer bli en alldeles för lång text. Här kommer istället några sammanfattande punkter som jag kan utveckla vid ett senare tillfälle.

Den kreativa processen ser ut ungefär så här:
Åååå va spännande! Det ska bli så kul att måla! Läskigt med den där vita duken. Jag sätter en klutt här. Nej! Fel ställe och vad fult det blev! Jag målar på med lite mer färg för att piffa upp den. Shit! Nu blev det ju ännu fulare! Faaan! Grannens är ju mycket finare! Jag stryker på lite mer här… Bajskorv! Jag skiter i det här! Tar en arg promenad nånstans. Kommer tillbaka. Tar en ny färg och slafsar dit det på min skitbild, för så mycket fulare kan den ju inte bli. Meh! What?! Vad hände här?! Fabulous! På med lite guld! Woho! Åååå va kul! Ett mästerverk är skapat! Fan vad jag är bra! Den här ska jag rama in och sälja! Supernajs! Guld på tavlan och guld på mig! Jag ska bara lägga på lite, lite till här. Men va fan! Den blev ju skit! Kommando Zäta! Nähe det funkade inte på den här bajsmålningen.

Ungefär så är den kreativa processen – cirkulär – i evighetersevigheter. Det är lätt att glömma bort det när man är mitt i frustrationsfasen. Då är det lätt att slänga ihop färglådan och sen inte öppna upp den igen för man vet inte hur man ska komma förbi det.

Mitt sätt att komma förbi är att experimentera.
- Ha flera målningar på gång samtidigt så du inte hinner fokusera på en enda bild som får all uppmärksamhet och som blir för värdefull och viktig för dig.
- Ha alltid en fulmålning på gång bredvid. Den kan bli ett mästerverk.
- Måla med några få färger istället för att ha hela paletten full. Det gör det lite enklare.
- Klistra in saker, blanda olika media – akryl, akvarell, krita, tusch, blyerts i samma bild (Va, får man göra det? Blanda allt möjligt jox?!) But of course my darling! Vem stoppar dig? Du eller din granne?
- Och glöm inte att vila och pausa. Bilden behöver torka och du behöver mogna in i den.

Tänk tvärtom istället. Istället för att tvinga dina händer att göra den bilden du har i ditt huvud så tänk om du kunde öppna upp ditt huvud att ta emot bilden som dina händer gör. Det är helt okej att måla som en 12- eller 3-åring när man är 47. Asså. Jo. På riktigt. Om man var 12 när man slutade måla så är det inte så konstigt att man inte kommit längre trots att man är 47. Eller som Picasso sa: det tog ett helt liv för mig att måla som ett barn igen. Så var lite stolt över att du målar som en 12-åring. Då är du lite före Picasso.

Puss och kram. Behåll färgerna en stund till innan du skickar dom till mig. Kom ihåg att det måste bli fult innan det blir fint. Och ta en paus så ditt huvud hinner mogna in i bilden som dina händer gjort.

När linjen blir viktig

Tankar om livet som konstnär | Nu är jag hemma igen efter tre härliga veckor som heltidskonstnär på södra Öland. I packningen tillbaka har jag; elva färdiga skulpturer som kommer visas på en samlingsutställning nästa vecka, tre färdiga målningar där jag experimenterat med människoformer, en abstrakt vit målning som är min helt egna och ska hänga vid köksbordet när den är helt klar och en hel massa ny erfarenhet, nya beslut och drömmar.

För varje år kommer jag närmare min kärna som målare och för varje penseldrag känner jag mig säkrare på åt vilket håll jag ska gå med mitt måleri. Jord. Linjen. Enkelhet. Det direkta.

Under flera år har jag dragit åt olika håll och provat mig fram. Jordfärger eller pastell. Det direkta och enkla mot det beskrivande, överarbetade och tunga. Blivit frustrerad över min spretighet i material, färger, uttryckssätt. Omfamnat det mångfacetterade i det jag gör. Tvivlat. Tvekat. Gett upp.

I år gjorde jag äntligen den där tavlan som jag längtat efter. Den vita. Den med dom direkta linjerna. På mina skisser lät jag färgpigmenten leka istället för att styra dom. Härligt att inte behöva tänka form i måleriet. Det blir form ändå. Formen fokuserar jag så mycket på i skulpturen så det kändes skönt att få lämna den där.

IMG_6984.jpg
När linjen blir viktig.

När linjen blir viktig.

Lite extra glad

Woho! Idag levererade jag den sista illustrationen till Svenska Kyrkan här i stan. Om du bor här i trakterna och gifter dig, konfirmerar dig eller döper dig så kan det hända att du kommer se en av dessa illustrationer.

 Vi började med en illustration till barndopet där ledorden var växande och gemenskap. Dom olika religiösa symbolerna fick vara med, vissa mer subtila än andra.

Nu tar kyrkans marknadsavdelning vid och gör ut dom olika enheterna. Tack för ett roligt uppdrag! :D

Cats and dogs

Eller snarare – typ – bara katter. Min ateljé är skapligt full med gubbar men också med katter. Ibland får man bara gilla läget och inse att dom där katterna också ska tas om hand i denna världen. Jag brottas rätt ofta med tanken att göra bara en grej. Typ bara figurer, men när jag väl bestämt mig så pockar dom där katterna på. Dom kommer in och leker med sina morrhår och små rosa tassar i min hjärna och stör alla vettiga och vuxna planer som jag har tänkt ut.

När jag började med leran för flera år sen fastnade jag med katter. Förstås. Jag hade inte några som helst ambitioner att lära mig dreja. Jag provade men tyckte det var rätt trist. Den bekännelsen skapar säkerligen ramaskri där ute i drejarsverige. Men jag ville använda leran till att uttrycka andra saker.
Det här var något som kursledaren på den keramikkursen inte hade någon som helst förståelse för.
– Meh! Ska’ru göra en katt till?! utbrast hon och himlade sedan med ögonen.
Eeeeeeehh… lät det i mitt huvud då. Ljud av syrsa och mer eeeeehhh….
Ja, hur fan tänkte jag nu? Ska jag verkligen göra En. Katt. Till?! Va ä’re för fel på mig!? För det var väl klart det var fel på mig, inte på henne. Hon verkade ha koll. Hon kunde ju dreja.

Jag hade inget svar till henne då och tolkade kommentaren som att det var superbarnsligt och verkligen inte okej att göra katter (som om det skulle vara fel att vara superbarnslig. Not!). Att man ens får vara så klumpkäftad som lärare!
Om jag hade vetat då det jag vet idag så hade jag svarat henne så här:
– Ja! För tänk för att jag ska det! Ska du göra ett blått klot till?!? (Moget svar va)

In your face! Your fury little cat face. För så här är det: Man måste undersöka och experimentera med en form eller färg tills man är klar med den. Och så här 14 år senare är jag tydligen fortfarande inte klar med katterna.

Får jag presentera Molly. Det är hon som bestämmer hemma hos mig.

molly_2018.jpg
Katter i papper, gips och ståltråd.

Katter i papper, gips och ståltråd.

katter_2.jpg

Jag funderar på att göra en serie med personliga, lite barnsliga och unika katter. Jag har ju insett att jag måste göra ett gäng katter varje år –  kan liksom inte låta bli. Jag ska också prova på nåt jag brukar dra mig för eftersom det hittills skapat massa stress hos mig och stress är något jag helst vill undvika. Otippat va. Som om alla andra bara älskar stress. Any how… Min stress ligger i att ta beställningar.

 Nu ska jag alltså ge mig själv en utmaning och jag behöver din hjälp.

 Jag kan erbjuda dig att göra en liknade tavla som nedan fast med din katt (levereras utan ram) i format 32 x 41 cm (kan skäras ner till standardformatet 30 x 40 cm) + en unik skulptur på din katt i papier maché till ett riktigt bra specialpris: 600:- (+ ev fraktkostnad) mot att jag får använda processen och slutresultat i mina kanaler. Är du intresserad? Skicka ett meddelande här så fortsätter vi kontakten via mejl. Erbjudandet gäller dom tre första som svarar, sen måste jag nog ta lite semester ;) Närå. Men jag börjar där.

Uppdatering: Oj, vilken respons! Det trodde jag verkligen inte! Jättekul och lite läskigt :D Nu har tre pers anmält sitt intresse, så jag börjar där. Men häng gärna kvar i mina kanaler och följ processen. Vem vet, det kan komma ett nytt erbjudande i framtiden.

PS: Om du skriver till via kontaktformuläret så måste du skicka med din mejladress, annars kan jag inte svara.

handmadeofkoosz_katter.jpg

5-årsjubileum

Idag har jag haft min ateljé i 5 år! 5 år av lycka, frustration, stress, lättnad, en jäkla massa släpande på prylar, roliga möten och utmaningar.

När jag för 15 år sen flyttade till Norrköping bestämde jag mig för att ta mitt skapande på större allvar. Jag hittade till Öland och började måla. Jag tog keramikkurser på kvällarna och fastnade i leran. Jag tog ett sabbatsår från jobbet och lärde mig hur en keramikverkstad funkar. Då upptäckte jag också pappersleran och att jag kunde göra karaktärer i lera. Det ledde senare till min första separatutställning.

Vissa saker tar längre tid innan det manifesteras men olika sammanträffanden förde mig i riktning mot Hallarna.

Fram till för fem år sen satt jag hemma vid mitt köksbord och pysslade. Hela vardagsrummet var som en ateljé och jag hade mest panik över all röra. Idag släpper jag röran där den är – i ateljén – stänger dörren och tar hissen ner. Samma kreativa röra kliver jag sen in i och börjar röra om i när jag kommer till ateljén efter jobbet på byrån (ja, för er som inte vet så jobbar jag även på en av Sveriges bästa kommunikationsbyråer – Byn Kommunikation i Norrköping ;).

Under dom här 5 åren har jag också vågat bli mer offentlig. Jag hade min första separatutställning i Stockholm för ett par år sen. Ett projekt som hade varit för stort att jobba med hemma i vardagsrummet.

Det är läskigt att bli offentlig och gå ut och börja visa upp sig. Men all härlighet, glädje och värme jag får tillbaka från er som ser mina alster och kommer till min ateljé gör att jag vågar mer. Det känns helt fantastiskt.

Så tack för den här möjligheten. Nu hoppas jag på minst 5 år till i Hallarna!

Innan alla väggar var på plats.  Rutan är där mitt rum är idag.

Innan alla väggar var på plats. Rutan är där mitt rum är idag.

Vänster:  En gång var golvet helt rent och skinande. Det var 5 år sen.  Höger:  Tidningsnotis från invigningen.

Vänster: En gång var golvet helt rent och skinande. Det var 5 år sen. Höger: Tidningsnotis från invigningen.

Idag.  En kreativ oas. I love it!

Idag. En kreativ oas. I love it!

Illustrationsuppdrag

I höstas fick jag en förfrågan av Svenska Kyrkan här i stan om jag ville göra illustrationer till dom. Det skulle vara till en kampanj för dop som kör igång nu efter årsskiftet. Jag har haft svårt att ta beställningar med allt vad det innebär i prestationsångest och tidspress. Men jag trotsade mitt motstånd och tackade ja till ett fantastiskt roligt uppdrag!

Vi började med en illustration till barndopet där ledorden var växande och gemenskap. Dom olika religiösa symbolerna fick vara med, vissa mer subtila än andra. Barndop innebär även en fadder och ett kalas. Till dessa gjorde jag illustrationer som går i harmoni med dopillustrationen.

Efter att jag levererat mitt material tog kyrkans marknadsavdelning vid och gjorde ut dom olika enheterna.
Nu fortsätter vi med konfirmation, vigsel och vuxendop.

dop_1.jpg

Kan du själv se vilka symboler som finns i dom olika illustrationerna?
Duvan för den heliga anden. Triangeln för treenigheten. Fiskarna. Blått är för det livgivande vattnet. Dopsymbolen. Och växterna är för hur vi växer tillsammans.

Från keramik till blandteknik

Under jul- och nyårshelgen började jag experimenterandet med relativt nya material för mig – papier maché. Jag dansar inombords varje gång jag kommer från ateljén. Jag har upptäckt att man måste ha rätt mycket tålamod med pappermassa eftersom den krymper en hel del när den torkar, men efter en arbetsdag på byrån är det meditation att sitta med en pod eller ljudbok och en pm-skulptur och lägga på lager efter lager i ett par timmar.

Jag sålde min keramikugn för ett tag sen. Dels för att jag inte använt den på länge men också för att jag märkte att mina händer inte klarar av leran så bra längre. Artosen börjar äta på mina tummar men jag måste fortsätta skulptera. Papper är lättare än lera och därför ska jag prova det ett tag nu. Så istället för att slänga saker så ska jag nu ge materialen nytt liv i formen av en fantastisk liten figur, människokaraktär eller djur.

Följ med mig på en spännande resa! Jag kommer visa det jag gör på fb och på insta.

12jan-19.jpg